erlinnea.blogg.se

Det här måste ju vara det svåraste av allt med att ha en blogg. Hur lägger man upp det allra första inlägget? Hur får man någon intresserad av det man skriver? Hur når man ut till människor? Jag har klurat på det ett tag och det var faktiskt förvånansvärt lätt att svara på de ovanstående frågorna. Eftersom det här är min blogg, så kan jag lägga upp mitt första inlägg och alla mina andra inlägg, precis som jag själv vill. Det spelar ingen roll hur många som är intresserade av vad jag skriver eller hur många som läser det här, för det är inte antalet läsare som räknas. Jag vill att de som läser min blogg ska vara intresserade av mig, att de som vill ska kunna nå mig och inte tvärtom. Tveka aldrig att fråga mig om mitt liv, vem jag är, mina bästa cirkustricks i sängen; skämt åsido. Den här bloggen är för er som är intresserade av vad jag har att skriva och för er som vill nå mig. För jag är inte en dryg 20-åring bakom en bloggalias, jag är en människa. En ganska bra sådan skulle jag nog vilja tillägga.

 

Jag har precis påbörjat ett nytt kapitel av mitt liv. Jag har lämnat mitt hem, min säkerhet och flyttat till en ny stad där jag inte kände någon. Nu har jag bott i denna stad i drygt 2 veckor och det känns redan som hemma. De människor jag träffat klassificerar jag redan som mina vänner, min lägenhet ser jag som ett hem, staden jag bor i känns främmande men inte skrämmande och bäst av allt ser jag fram emot vad framtiden har att erbjuda.

 

Det lilla jag har sett av studentlivet här i Gävle, har varit awesome. Nollningsveckan var helt galen, jag träffade så mycket nya människor och har så mycket att vara tacksam för till dem som gjorde denna nollning möjlig. Första kursen är svår, riktigt svår. Men med lite jävlaranamar ska jag nog (med mycket hjälp av mina kurskamrater) visa att jag är här för att lyckas.

 

Det liv jag lever är riktigt bra. Det finns bara en sak som jag saknar. Och det är livet jag lämnade bakom mig. Det låter kanske konstigt för många, men det känns som att jag lever ett dubbelliv. Som att mitt gamla liv inte är en del av mitt nya liv och tvärtom. Som att jag har en dubbelexistens.

 

Nu börjar det bli dags att avrunda det här första inlägget, personligen skulle jag nog inte läsa detta eftersom det är liiite för mycket text och liiite för lite bilder. Mais, c'est la vie!

 

Pussar och kramar