erlinnea.blogg.se

Min första bloggpaus sen jag startade bloggen. Det har väl ingen egentlig betydelse då jag inte har några läsare. Men jag gillar att skriva av mig och jag gillar spänningen i att någon kanske läser det jag skriver.

 

Just nu är jag inne i en ganska destruktiv period. Jag känner mig ledsen, mest för att jag är ensam. Jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv, fast den här tiden i mitt liv är den tid då jag umgås med mer människor än någonson. Jag längtar hem till mitt Nynäshamn. Jag längtar efter framtiden. Jag längtar efter att vakna upp bredvid Tobias varje dag och inte behöva oroa mig för när jag kommer att få se honom igen. Jag är inte en partypingla. Jag vill inte leva studentlivet. Jag vill leva familjeliv, skaffa mig ett hus i skogen och två hundar. Jag vill inte springa runt på massa onödiga fester och låtsas vara någonting jag inte är. Jag vill vara med Tobias. Jag vill inte leva mitt liv här. Jag vill leva mitt liv med honom, där han är.

 

Den här distansen gör mig så olycklig. Jag är trött på att vara olycklig och de enda gångerna jag inte är olycklig är när jag är med honom. Visst blir jag superlycklig när vi ses, men jag blir också fruktansvärt ledsen när vi skiljs åt. Den här känslomässiga bergochdalbanan tar kål på mig ibland.